I'll keep singing this lie

.... Jag gillar faktiskt boken nu. Ganska förvånade, eller hur? (ey ni kan väl åtminstone låsas bli förvånande?)
En karaktär jag börjat uppskatta väldigt mycket nu är den snälla och omtänksamme Mr Watts. När allt är jobbigt och förvirrade ger han åtminstone barnen en rythm att klamra sig fast vid. Han ger även de andra på ön något att tänka över, hålla sig fast vid. "Vad ska jag berätta för barnen som kan vara bra att veta?"
Någon sim irriterar mig (förutom Dolores) är ledaren för soldaterna. Klart, först måste han visa att man inte ska undanhålla information och bränner därför ned deras saker. Men han när han sedan blir sjuk i malaria går han förlångt. Kan de inte byta ut hans post? Matilda beskriver väl hur sjuk och trött han låter. Han borde åka tillbaka till fastlandet!

När Mr Watts börjar berätta sin histora blev jag riktigt intresserad, eller snarare, när han sa att han skulle göra det. Äntligen! Men när Matilda snart inser att han blandar in hela Pips histora blev jag lite besviken. Men kanske är det meningen, man ska aldrig riktigt få veta allt om Mr Watts. Man får måla upp sin egen bild om honom och hans förflutna.
Grace fachinerar mig också, det är synd att man aldrig fick komma i kontakt med henne när hon väl levde.

Det stämmer så väl det som Carolina sa, det passar sig inte att skriva som man brukar i en blogg. Därför blir det lite kortare inlägg nu, det tycker jag passar bättre. Hoppas att ni förstår mina synvinklar och åsikter :)