You're a melody

Oj.
Vad kan jag säga?
WOAH.
Vilken bok, faktiskt.

Tiden bara rann iväg när man lästa det sista, och det gjorde den verkligen i boken också. Hela upplösningen hände på bara några sidor. Mr Watts, Dolores, allt. Jag tycker det var bra att mr Jones fortsatte att skriva om Matilda, fast det kändes som om det var en fristående berättelse. Man hade kunnat klara sig utan det, men jag ville veta vad som hände nu när hon fick återförenas med sin pappa. Denna bok skulle verkligen kunna vara en självbiografi, önskar att det var det. För jag vill att mr Watts och alla de andra underbara karaktärerna ska ha funnits. Tänk att jag var så negativ ibörjan!
Fast jag är förvirrad över Grace... För om hon redan blev sjuk efter pjäsen då hon spelade drottning, fick de då Sarah? För det verkade som hon insjuknat efter att deras kära dotter lämnat dem. Lite förvirrande. Kommentarer? Jag är öppen för disskution!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu, behöver nog smälta allt lite mer. Men det känns som jag börjar lära mig att smälta samma mig själv i bloggen. Känns som om det blir mer ledigt nu men att jag änå får fram det jag vill säga.
Hoppas jag i alla fall. :]

I'll keep singing this lie

.... Jag gillar faktiskt boken nu. Ganska förvånade, eller hur? (ey ni kan väl åtminstone låsas bli förvånande?)
En karaktär jag börjat uppskatta väldigt mycket nu är den snälla och omtänksamme Mr Watts. När allt är jobbigt och förvirrade ger han åtminstone barnen en rythm att klamra sig fast vid. Han ger även de andra på ön något att tänka över, hålla sig fast vid. "Vad ska jag berätta för barnen som kan vara bra att veta?"
Någon sim irriterar mig (förutom Dolores) är ledaren för soldaterna. Klart, först måste han visa att man inte ska undanhålla information och bränner därför ned deras saker. Men han när han sedan blir sjuk i malaria går han förlångt. Kan de inte byta ut hans post? Matilda beskriver väl hur sjuk och trött han låter. Han borde åka tillbaka till fastlandet!

När Mr Watts börjar berätta sin histora blev jag riktigt intresserad, eller snarare, när han sa att han skulle göra det. Äntligen! Men när Matilda snart inser att han blandar in hela Pips histora blev jag lite besviken. Men kanske är det meningen, man ska aldrig riktigt få veta allt om Mr Watts. Man får måla upp sin egen bild om honom och hans förflutna.
Grace fachinerar mig också, det är synd att man aldrig fick komma i kontakt med henne när hon väl levde.

Det stämmer så väl det som Carolina sa, det passar sig inte att skriva som man brukar i en blogg. Därför blir det lite kortare inlägg nu, det tycker jag passar bättre. Hoppas att ni förstår mina synvinklar och åsikter :)

This is the real shit

Jag har nu läst fram till sidan 97 i Att tro på mr Pip, och nu känner jag att det är dags att sätta sig ned och tänka över saker och ting som har tagits upp i boken. Tydligen var det just här som man faktiskt skulle skriva om boken, vilket passar utmärkt då jag tänkte desamma. Men måste man följa dessa riktlinjer? Jag skulle känna mig mer bekväm med tanken på att du själv får välja när du tycker det verkar lämpligt att samla dina tankar om denna nya bok. Tror jag kommer strunta lite i dem annat fall, fast jag verkar ju ändå tänka liknande med Katarina så det ska nog gå bra.
I alla fall, tillbaka till boken då. Jag ska försöka att blanda mitt blogg-jag och ”försökaskrivasåkorrektatextersomdetgår-jag, det ska bli spännande att se hur det går. Håll hårt i hatten!
Från början fann jag boken relativt tråkig. Det gör jag fortfarande. Jag kan inte förneka att den är välskriven och man läser den lätt, men jag gillar inte att efter varje gång tänka att det kommer hålla i sig i alla fall 300 sidor till. Klart att det kan ske en radikal förändring som gör det hela så mycket mer spännande att läsa, men det tvivlar jag på. Dessutom beror det på hur Matilda uppfattar denna händelse i så fall. Trots att hon verkar så smart och betänksam kan man inte undgå att hon ser på världen från ett barns klipska (stavas?) ögon. Hon uppfattar saker och ting som en äldre karaktär antagligen inte skulle märka, men hon begrundar dem på ett helt annat sätt.
Men jag måste medge en sak med Matilda som gör mig alldeles varm inombords; när hon beskriver hur hon långsamt lär känna mr Dickens. Hur hon sakta men säkert lär känna den värld Pip lever i, den som mr Dickens har skapat. Jag förstår hennes känsla så väl att jag inte kunde hålla tillbaka ett leende när hon först beskrev denna mystiska känsla hon kände. Att kunna försvinna bort i en skriven värld är någonting helt otroligt. (Jag längtar tills jag hinner fortsätta läsa om Grottbjörnens folk-serien, böckerna är lika underbara denna gång med. Jag rekommenderar dem starkt!)
En karaktär som irriterar mig är Matildas mamma, Dolores. Inskränkta kvinna! Det verkar som hon verkligen ruvar på mer än hon vill berätta för Matilda. Kanske får man veta mer om hennes pappa senare i boken? Det återstår att se.

Nu har jag skrivit av mig lite, det får bli mer nästa gång. ^_^
Untill then, may the force be with you, my young padwan!