Jag har nu läst fram till sidan 97 i Att tro på mr Pip, och nu känner jag att det är dags att sätta sig ned och tänka över saker och ting som har tagits upp i boken. Tydligen var det just här som man faktiskt skulle skriva om boken, vilket passar utmärkt då jag tänkte desamma. Men måste man följa dessa riktlinjer? Jag skulle känna mig mer bekväm med tanken på att du själv får välja när du tycker det verkar lämpligt att samla dina tankar om denna nya bok. Tror jag kommer strunta lite i dem annat fall, fast jag verkar ju ändå tänka liknande med Katarina så det ska nog gå bra.
I alla fall, tillbaka till boken då. Jag ska försöka att blanda mitt blogg-jag och ”försökaskrivasåkorrektatextersomdetgår-jag, det ska bli spännande att se hur det går. Håll hårt i hatten!
Från början fann jag boken relativt tråkig. Det gör jag fortfarande. Jag kan inte förneka att den är välskriven och man läser den lätt, men jag gillar inte att efter varje gång tänka att det kommer hålla i sig i alla fall 300 sidor till. Klart att det kan ske en radikal förändring som gör det hela så mycket mer spännande att läsa, men det tvivlar jag på. Dessutom beror det på hur Matilda uppfattar denna händelse i så fall. Trots att hon verkar så smart och betänksam kan man inte undgå att hon ser på världen från ett barns klipska (stavas?) ögon. Hon uppfattar saker och ting som en äldre karaktär antagligen inte skulle märka, men hon begrundar dem på ett helt annat sätt.
Men jag måste medge en sak med Matilda som gör mig alldeles varm inombords; när hon beskriver hur hon långsamt lär känna mr Dickens. Hur hon sakta men säkert lär känna den värld Pip lever i, den som mr Dickens har skapat. Jag förstår hennes känsla så väl att jag inte kunde hålla tillbaka ett leende när hon först beskrev denna mystiska känsla hon kände. Att kunna försvinna bort i en skriven värld är någonting helt otroligt. (Jag längtar tills jag hinner fortsätta läsa om Grottbjörnens folk-serien, böckerna är lika underbara denna gång med. Jag rekommenderar dem starkt!)
En karaktär som irriterar mig är Matildas mamma, Dolores. Inskränkta kvinna! Det verkar som hon verkligen ruvar på mer än hon vill berätta för Matilda. Kanske får man veta mer om hennes pappa senare i boken? Det återstår att se.
Nu har jag skrivit av mig lite, det får bli mer nästa gång. ^_^
Untill then, may the force be with you, my young padwan!
för det första, härligt att det står att inlägget publicerades kl 05:31!
SvaraRaderamen för att vara lite seriös, jag håller med nästintill allt du skriver. jag satt också och log för mig själv när hon beskrev känslan av att lära känna en fiktiv karaktär! för det stämmer så väl! jag kan fortfarande bli helt lycklig när jag tänker tillbaka på böcker jag läst för länge sedan, för personer finns fortfarande kvar, i mitt minne! ~älska att läsa<3
(oh så mycket utropstecken det blev!)
men nu ska jag ta och skriva mitt eget inlägg^^
hoppas vi ses i skolan imorn<3
NUuuuuuuu~~
SvaraRadera..har jag skrivit min första läslogg, så var god kommentera! ^________^
Jag måste säga att sara ligger
SvaraRaderaHåller med om att Matilda inte beskrivs som ett vanligt barn, använde Lisa Simpson som metafor där^^ Det låter mesigt men, Ah man blir faktiskt lite varm inombords:]
En bra bok ger en chansen att slippa omvärlden. Själv är jag lite lat för att leta efter en bra bok och lyssnar för det mesta på musik:D
2down 1 to go!
Ops! Inte skrivit klart.
SvaraRadera"Jag måste säga att sara ligger bra till med bloggandet"*
*Grr* jag får också samma "skicka kommentar" problem som cecilia fick