Dag 05

Vad är kärlek?

Hittade min gamla uppsats från Etik och Livsfrågor kursen. BE PREPARED.

Bara ordet kärlek väcker oftast många olika känslor hos folk. Allt ifrån den bubblande glädjen till det hat som sprider sig i kroppen likt ett svart gift. Men vad är då kärlek och allt som hör där till? Är det något emotionellt larv som vi människor intalar oss för att världen inte ska vara lika kall? Eller är det något rent biologiskt för att vi lättare skall kunna föröka oss och sprida våra gener vidare?

Enligt Alberoni kan vi finna kärlek när vi är redo att överge det gamla och påbörja ett nytt vi. Men vad är då denna kraft som gör oss modiga nog att ta ett sådant stort steg? Jag skulle vilja påstå att det är en salig blandning av vetenskapliga faktorer och även en del mer oförklarliga. Många talar ofta om att det sker fler förälskelser under våren och sommaren, klart att det är fint att kalla det ”vårkänslor”, men jag anser att det helt enkelt är vår parningsperiod. Varför skulle inte vi människor ha en? Säg att en man och kvinna träffas på våren och inleder ett förhållande som resulterar i att kvinnan blir gravid några månader senare. Barnet föds efter nio månader likt planerat, alltså på våren. Klart, med all teknologi som vi har nu och alla klädmärken är det lika säkert att föda ett barn på sommaren som på vintern, men låt oss tänka tillbaka i tiden, riktigt långt; Om barnet föddes på våren skulle de hinna bli några månader innan den kalla och hårda vintern kom, barn växer mycket de första månaderna så jag kan tänka mig att de har mycket större chans att överleva sin första vinter om de fått några månader på nacken. Dock spelar det som sagt inte så stor roll nu, men vår art har funnits ett tag och levt i många olika förhållanden och miljöer. Varför då låta oss människor bygga upp ett förhållande? Man kan ju tycka att vi skulle kunna göra som så många andra djur, utföra den sexuella akten och sedan lämna honan. När en kvinna blir gravid är hon mycket sårbar både under och efter graviditeten, att ha en partner vid sin sida säkrar både hennes och barnets för överlevnad. Varför då inte i flock? Vi är alla själviska till en del och de flesta av oss skulle inte säga nej till en roll som skulle ge oss stor makt. Vi är inte flockdjur helt enkelt. Till en viss del i alla fall. Därför tror jag att vi oftast vill spendera tid med vår partner innan vi föder barnet, då man kommer bli beroende av varandra för ett tag.

Nu låter jag fruktansvärt tråkig, men likt nämnt tidigare så tror jag även att det finns något mer. Vi vet alla att kärlek är så mycket mer än så, alla hormoner som flödar i en, förväntningen, spänningen, alla sömnlösa nätter, åtrån, ja allt! Och hur kommer det sig att vi parar oss på det sätt som vi faktiskt gör? Vi hade kunnat få som andra djur där honan lägger sina ägg och sedan kommer hanen och befruktar dem, ibland flera timmar senare. Men istället har vi denna lustfyllda och passionerade akt som många drömmer om år innan de själva får uppleva den. Jag tror att man kan förklara vissa delar av begreppet kärlek, men vissa delar är och kommer förhoppningsvis förbli oförklarade, för visst ligger en del av spänningen i att inte helt veta allt om denna ”kraft” som driver oss? Dock måste jag tyvärr medge att vi lägger lite väl i denna ”magiska” del. Redan när vi är små läser de vuxna sagor för oss om evig och sann kärlek. Vi leker mamma, pappa, barn och härmar de vuxnas kärleksbeteenden.

Det är inte underligt att allt ställs på ända när vi blir kära. Vi inser plötsligt att drömprinsen inte kommer på en vit springare utan på en trimmad motorcykel. Drömprinsessan kanske har både finnar och dålig andedräkt. (En sak jag har börjat störa mig mer på nu är att man aldrig hittar några sagoböcker om två prinsar som lever lyckliga i alla sina dagar, men de frågorna sparar jag till en annan gång.) När jag var liten drömde jag länge om min första kyss, det skulle vara i en kille jag var förälskad i, gärna i solnedgången utanför mitt hus eller i en park… Så blev dock inte fallet. Vi växer upp i tron att kärleken skall vara lika lätt och magisk som i alla sagor och filmer, men vem vill egentligen säga till sitt barn att hon antagligen kommer blir sårad minst några gånger i sitt liv av den person hon älskar mest? Ungdomsfilmer brukar vara bra på att visa lite mer av kärlekens sanna natur, men även där slutar det ofta lite väl klyschigt så det är svårt att få en riktig bild av kärlekslivet innan man själv slungas in i det.

Som sagt så drömmer vi ofta om vår partner innan vi hamnar i ett förhållande, vi föreställer oss hårfärg, yrke, ögonfärg, personlighet, saker som vi kommer att göra och så mycket mer. Många anser att hitta ”personen bara för mig” är en av de sakerna man skall ha åstadkommit innan man kan somna in förgått. Men jag har märkt att man ofta saknar ”singellivet” när man väl är i ett förhållande. Det finns så att säga för och nackdelar med de båda och man märker lätt de bra sakerna med den andra när man är i något av dem. Jag själv saknar det lite mer fria livet som jag kan leva när jag är singel, inte bry mig om så mycket, ta dagen som den kommer och flörta runt som jag vill. Trots att jag gillar att charma mig in hos folk och kanske stjäla några kyssar av dem eller liknande så letar jag då oftast efter en potentiell partner. Jag saknar känslan av att vara älskad fullt ut av någon annan, men ibland när jag är i ett förhållande saknar jag den lockande passionen som nya människor kan ge. Jag vet att min pojk/flickvän älskar och vill ha mig, en del av spänningen försvinner. Det är klart inte bara dåligt, ett förhållande ger mycket spänning det med. Jag skulle vilja påstå att man finner olika storters sensation i de olika liven. Mycket vad det gäller kärlek är individuellt, vissa personer klarar inte av tanken på att vara ensamma undertiden som andra skyr förhållanden. Just därför sägs det att nyckeln till ett bra förhållande är kommunikation. Vi måste tänka på våra och vår partners behov. Någonting som vissa tycks glömma alltför lätt. Man blir bekväm och förväntar sig att sin partner skall ha samma åsikter och se på saker på samma sätt som en själv. En fråga som jag ofta diskuterat med mina kamrater är otrohet och svartsjuka. För ett tag sedan insåg jag att jag själv inte har samma syn på otrohet som många andra, vart min så kallade gräns går. Enligt mig är det viktigt att först göra det klart i ett förhållande vart just den gränsen går, det kan ligga vid helt olika nivåer hos dem båda innan. Man behöver hitta en gemensam gräns. Klart att det lätt kan bli heta diskussioner, men jag tycker det är värt det. Och klart, bara för att man har en hög tolerans så betyder det inte att man bryr sig mindre, blir mindre svartsjuk. Vi är alla olika helt enkelt och känner olika starka känslor. Bara för att du inte blir svartsjuk så betyder det inte att du inte älskar din partner. Bauhm talar om den possessiva kärleken, då man så att säga har all rätt över sin partner. Det finns människor som känner så, men vi är alla olika! Därför kommunikationen.

Man kan ju då fråga sig, vem blir man kär i? Jag anser att det är svårt att bli kär bara så där, kärlek vid första ögonkastet. Jag skulle vilja påstå att det snarare är attraktion. Attraktionen till människan får dig intresserad, men det är personligheten som får dig att stanna kvar. Många säger att flickor ofta väljer pojkar som påminner dem om sina pappor tillsättet, Baby i Dirty Dancing hoppas till och med på det. Enligt psykologer händer det mesta som kommer forma oss under vår barndom. Freud menar att vi söker kärleken hos dem som påminner oss om någon kär familjemedlem. Tanken känns först lite stötande, men varför inte? Föräldrar är ofta en symbol för trygghet och ro, varför inte spendera resten av våra liv med någon som kanske kan ge oss den tryggheten igen?

Trots detta vill jag ändå inte förlora hoppet på att slumpen kan leda oss till en ny och lycklig kärlek. Att vi kan bli lyckliga med någon vi först hatat. Låter ganska mycket som en film, eller hur? Men jag vill tro på det, vågar man tro finns det större risk att det händer. För som jag sa, jag tror även på det mystiska och oförklarbara i kärleken. Dock måste jag säga att det blev en väldigt mycket prat om just kärleken och att vara kär. För mig är att vara kär någonting mycket speciellt. Man finner först intresse för en person, kanske det leder till en crush, därefter förälskelse för att sedan ge plats åt den djupare kärleken. Detta stämmer i alla fall in på mig, ju längre man kommer på listan desto svårare är det när det väl tar slut. Men viss kärlek slutar aldrig. Jag skulle aldrig kunna rangordna kärleken mellan vänner, familj och partner, de är helt olika. Klart att jag kan lägga den materiella kärleken åt sidan, trots att den tenderar att bli ganska så stark för mig, men där går gränsen. Det är otänkbart för mig att säga att jag älskar min bästa vän över min partner, de har båda helt olika djupa band på helt olika nivåer. Kärleken är svår att sätta fingret på, men det är antagligen just därför den fascinerar oss så.

OJ VAD LÅNGT DET BLEV. hihi. Men kort sagt är jag en obotlik romantiker, som Ted i HIMYM. Fast jag beter mig mer som Barney. :>