Just nu är jag glad. Det känns bra. Det känns rätt.
Men när det är så bra så blir jag osäker på mig själv. Det skall alltid vara något, huh?
N, jag behöver dig. Tror du förstår mig bäst just nu. Minns du vårt samtal i din soffa för hundra år sedan? Jag hade hårfärg i håret, vi pratade om allt. Om vi skulle göra om det nu skulle jag sitta på din plats istället och berätta dina synviklar och problem. Vet du vad jag pratar om?
Det blir bättre, right? Kommer nog ringa dig på tåget hem, för tills på söndag är förlångt för att få höra din röst.
Vill inte göra någonting som kan dra ned mig nu när det är så bra. Men jag är den jag är och så är det. Förstår man inte det och inte kan acceptera det så är det ingen idé att lägga tid på att lärakänna mig. Efter många år så börjar man förstå vad man behöver.
Så varför har vi inte alla samma behov? ><
Jaja, jag är glad :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar