Ett annat ögonblick
Jag sitter på tåget och försöker desperat att inte låta paniken som kryper inom mig få övertaget. Öppna landskap rör sig förbi fönstret och min blick går ständigt mot mobilen som jag nervöst fingrar över. Jag vet att jag inte kommer få något svar på alla de sms jag skickat, men man vet ju aldrig.
Tillslut anländer tåget till stationen och jag drar irriterat av mig mössan, håret har dagen till ära bestämt sig för att leva sitt eget liv och jag försöker påminna mig själv om att vi har faktiskt setts förut. Med lite krångel får jag av min massiva väska och blicken sveper över perrongen. Hjärtat ligger i halsgroppen och magen känns som en enda stor röra, trots att den inte fått någonting i sig.
Då ser jag honom en bit längre bort, och han har precis fått syn på mig, för han har fortfarande boken han läst halvöppen i handen.
Jag ler och fumlar mig fram med väskan, känner hur varje steg får mig att dö lite mer.
Då, när jag kommit fram och inte vet varken vad jag ska säga eller göra, sträcker han ut en ros till mig och ser på mig med sina glänsande ögon. Jag tar mållöst imot rosen och kramar darrande om honom undertiden som han mumlar mot mig att detta borde vara nog med bevis på att han är säker (svar på ett av mina sms).
Jag säger en massa svammel och skakar som den lilla fjortonåriga flicka han gör mig till och sedan kysser vi varandra. Det var en väldigt snabb kyss, och inte jättebra. Men det var vår första, och jag älskade varje sekund av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar