Väntar på samtal från läkaren så vi kan bestämma nytt bedömningssamtal.

UGH.

ALLT DETTA ÄR SÅ STÖRT. Så mycket tankar, så mycket känslor.

Mina kurator på HBT-hälsan är jobbigt duktig. Hon har fått mig att inse varför jag överpresterar i allt jag gör och bryter ihop vid kritik. Har tryckt ned det så länge jag kan minnas, men jag har alltid tyckt att det är något fundementalt fel med mig. Och samtidigt undrat varför inte andra kan se det, samt presterar 150% hela tiden för att ingen (inte jag heller) ska ha tid att hitta felet.

Kan det verkligen vara så att jag är inne och petar på det nu?