Hatar att jag lever en i enda stor LÖGN här hemma.
"Här är min dotter, min favoritdotter som jag är så stolt över!" Ja, men när 'favoritdottern' har sin flickvän hemma får de inte äta vid matbordet med resten av familjen. Tror de seriöst att jag har glömt det, att det inte gör lika ont längre?
Jag förnekar hela tiden en stor sida av mig själv hemma, målar på ett leende och ger kramar för att de ska kunna känna sig bekväma. Visst, de ger mig så mycket och hjälper mig med mer. Men jag kväver mig själv.
Har aldrig fått negativa kommentarer till mitt ansikte förutom HEMMA. Fristad, jo visst.
Jag kämpar så hårt jag kan i skolan (har jag nämt att jag är helt värdelös på språk och nu försöker ta en kandidatexamen i engelska?), kämpar (även om det säkert inte märks) för att hålla ihop det med pojkvännen (någonstans så är jag kanske inte skapt för förhållanden), kämpar för att hålla kontakten med vänner, kämpar för att se och känna mig lycklig, kämpar för att inte trampa någon på tårna här hemma.
Det sistnämnda är svårare än det låter. Har alltid agerat som en medlare mellan min bror och styvmamma, men vem ska medla mellan oss nu när han har flyttat och jag plötsligt är i hans ålder?
Min pojkvän får kansk inte fira jul med oss och vet ni varför? Jag kan svära på att problemet ligger i att de är för fega för att kliva ur sin komfortzon. Är det så mycket att kräva egentligen? Vi har varit tillsammans i 1.5år. Bad inte om det förra julen, utav respekt, men när det gått ett helt år sedan dess? Vi är hos varandra varje månad, det är inte som att han är någon främlig längre. Eller jo, kanske han är det för dem trots allt. Min bror, som har träffat honom bra mycket mindre ser inget problem med det, tvärtom, han tycke det var en trevlig idé.
Är också så jävla trött på att höra "Varför gör han inte si och så?" av mina vänner. FÖR ATT HAN INTE ÄR FRÅN STOCKHOLM OCH FOLK HAR VÄLDIGT ANDRA VANOR UTANFÖR STORSTADEN. Vi har väldigt olika uppväxter och resonerar olika, på gott och ont. Nej, han kanske inte är lika social som mig, men ärligt talat. Det är få som är det. Förlåt, men jag möter sällan någon som kan prata lika mycket som mig under första mötet med någon. Jag har även tagit hand om mig själv sedan jag var 13, då lär man sig hur man ska tänka för att snabbt adaptera sig till nya, mer självständiga situatitoner. Saker går i regel fortare här, folk börjar ta hand om sig själva och har kanske en mer bitter syn på arbetslivet och studierna. Jag vet många även här uppe som kanske inte löser allt i samma takt så ni behöver inte såga honom (när ni pratar med mig? Skärp er!) jämt bara för att han inte gör sakerna på samma sätt som ni.
Grät efter pappa uttrycks sitt misstycke om julafton. Åh vad jag grät. Känns som allt är kaos. Allt ÄR kaos. Skolan tar min energi. Familjen tar min energi. Att försöka agera som en älskvärd flickvän tar min enegri (och jag känner oftast att jag inte gör något bra jobb på den punkten i alla fall). Det är få vänner nu förtiden om inte tar min enegri. Folk säger de mest oförskämda sakerna utan att veta om det. Hur svårt kan det vara att förstå att ord kan såra och få mig att ligga sömnlös i veckor? Så när får jag bara vara mig och må bra? Svaret blir hur jag än vänder på det aldrig. Är det då konstigt att jag känner mig trasig innefrån och ut? Som om jag ska gå sönder när som helst?
Det är så skönt att skriva allt här, för jag vill se det som ett litet rop på hjälp när jag samtidigt inte vill ha något mjäkigt medlidande från andra. Förlåt, jag borde smsat dig, Natta. Men som du ser blev det förlångt för ett sms. Jag vet att du kommer läsa detta, så antagligen därför jag bara vågar lägga ut mina tankar här. Det var helt underbart igår, tack för det. Ta verkligen inte åt dig av texten, du är en av de få som ger mig av din underbara energi. Tack.
Jag tvivlar på att någon av de som känner mig irl kommer ihåg att denna blogg finns, men om ni skulle ha blivit lite stötta av att ha läst detta kanske det är dags att ni tänker över saker ni gjort och sagt med mig.
Kanske inte gör mycket, men jag hoppas det löser sig i slutändan, på ett eller annat vis :( *kraaaaaaaaaam*
SvaraRaderaJag vet att det låter dumt, men det är värt det. Allt detta du går igenom, är värt det.
SvaraRaderaSatt och gick igenom min bdb, så mycket dumma saker jag skrivit och gjort, så mycket ont man gjort mot sig själv och låtit andra göra mot en. Men jag lär mig något; utan allt det där onda skulle jag inte vara jag. Utan all den där ångesten, som iofs fortfarande spökar och gör livet oumbärligt från time to time, så skulle jag inte vara hälften så vis och tillfreds med mig själv som jag faktiskt är. Vet att jag ibland säger motsatsen, ofta säger motsatsen, ofta vill dö eller göra illa mig själv. Det viktiga är då att titta på den grund jag trots allt byggt för mig själv. Där jag står är stabilt, och jag har slutat ljuga för mig själv för att göra andra nöjda. Jag ljuger hellre för andra och är sann mot mig själv. Jag vet att allt låter dumt, skrivit om denna text säkert tio gånger redan. Vill att du ska veta att det löser sig trots allt, så många runt omkring oss som fortsätter i dåliga spår, som ljuger för sig själva, och som vägrar jobba och acceptera sin ångest.
Som storasyster gör det alltid ont att se ett syskon fara illa, det stämmer in på pojkvän, föräldrar och vänner. Har alltid undrat varför jag backar i vissa scenarion, varför man väljer att inte alltid lägga näsan i blöt, när det kan vara min specialité. Det här är ett sådant tillfälle; du gör nämligen ingenting fel. Det finns ingenting ingen annan kan lära dig. Jag älskar dig och tycker att du är fantastisk som du är, men vad dessa tårar säger mig, vad dessa bråk säger mig, vad denna text väldigt uppenbart berättar är att du inte är nöjd, och saker måste förändras. Ibland är det tyvärr det som gör mest ont. Den förändringen du måste genomgå själv för att bli den du ska och måste vara för att kunna bygga det liv som du vill leva. Man kan trycka ner sig själv, tvinga sig själv att inte förändras, att inte utvecklas, och att inte vilja leva ett gott liv. Men jag känner dig bättre, du känner mig bättre, det är därför det gör så ont Cecilia. Vi måste göra någonting som vi inte vill nu för att kunna göra det vi vill sen.
Jag anar att jag kanske upprepar mig själv, säger kaka på kaka och att du kanske inte håller med mig. Men tänk gärna igenom varför du inte håller med mig, definiera vad du känner, och varför du känner så. Du är ingen vresig tonåring som är trött på päronen och vill ha ny bekantskapskrets. Du vill att livet ska funka men du fattar inte varför det inte gör det.
Jag älskar dig. Hoppas denna förvirrande text väcker några tankar, lite värme, eller ens makes sense. <3 /Natalie