Layout??? VÅR?

Är det bara jag eller har bilder försvunnit ifrån bloggen/layouten? .___.

WHY BLOGGER?

Yo hörde att det är vår.

Kallelse till bedömningssamtal

Fick idag min kallelse via brev (när jag sa till dem att jag ville få den via telefon..)!

Är dock lite orolig över tiden för jag måste åka hemifrån 6.30 dagen då det är och mitt magsår som jag kämpat med i ett år nu brukar inte gilla att jag går upp innan 7... ;;___;; --> det brukar resultera i kraftigt illamående och i princip magsjuka om jag har otur.

Samtidigt vill jag inte byta tid för vem vet hur lång tid det tar då? Samt att nästa tid kanske krockar med skola eller annat. Skall träna magen på att gå upp tidigt så det kan fungera >__< I julas kunde jag inte gå upp innan nio utan att bli spyfärdig så jag har kommit en bit med klockan sju i alla fall.

Aja, om allt går som det ska skall detta mötet avgöra om jag skall få en remiss till Huddinge eller ej :)

Pojkvännen frågade idag om det är okej att han börjat säga "min partner/sambo" (könsneutrala uttryck ftw!) till andra när han refererar till mig.

Tycker det är mer än okej! :D

Recept till Darcy!

Darcy (vår snart 9 månader gamla kisse) har äntligen fått sitt recept, så jag hämtade ut hennes medicin imorse. Blir ett piller som skall ned i halsen varje dag samt en kräm till ögonen två gånger om dagen i tre veckor.

Det är inte kul att tvinga i henne allt detta (vi har även kört med ögondroppar två gånger om dagen i 10 dagar), man blir nästan själv traumatiserad D: Men det skall bli så skönt att äntligen få henne frisk!

När man har fått i henne pillret/salvan tror man ju så klart att hon skall hata mig för evigt (jag är mest bestämd samt att jag får fixa med medicinerna 90% av tiden), men istället blir hon superkelig en kvart senare. Hon tror antagligen att hon straffats för något och vill att vi ska tycka om henne igen ;u;

Vår katt har klamydia i ögonen. Fick precis samtal ifrån veterinären. Hon måste ha blivit smittad precis innan hon lämnade jourhemmet. Skall köpa en våg så vi kan väga henne, sedan blir det antibiotikakur. Lilla pluttis ;w;

.

New haircut, new me?

Fick ett samtal ifrån HBThälsan igår MITT UNDER FÖRELÄSNINGEN (så klart). Är i skolan fem timmar i veckan och självklart skall de passa på att ringa just då.

Pratade med en äldre kvinna som skulle klargöra om jag ringt rätt eller inte.... det var i alla fall så jag förstod det? Berättade att det faktiskt var min kurator som skickat mig och det skrev hon ned, så att de vet att jag redan pratar med någon utbildad om det. Hon berättade att man kunde få komma och prata med dem där, men vi tyckte båda det lät onödigt nu när jag redan har en kontakt, så vi skulle gå direkt på remissen till utredningsteamet i Huddinge.

Tydligen skall en psykiatriker ringa mig om det eftersom det är de som kan skriva remisser när man är över 18... förstod inte riktigt om hon ska ringa om tider när vi kan träffas eller om vi ska ta det över telefon..?? Antar att hon (fick höra att det är en hon) ringer om tider, hon jag pratade med var rätt oklar i sina formuleringar. 

Känns bättre att göra det i person tror jag. Har alltid hatat min ljusa röst och jag vet min retorik är väldigt feminin så känns inte precis bra att bedömma något sådant när det allt hon kan "se" av mig förutom mina erfarenheter och tanker (vilket är det de skall gå efter men ändå...). Så nu får vi se när hon ringer.

Oh, klippte mig även igår.

Berättade för två av kompisarna, fann inte modet inför den tredje.

Ugh, att det skulle vara så svårt? Mest av allt känner jag mig fånig. Sedan förväntar jag mig att andra ska tycka jag är fånig.

Vad skulle detta ändra? Inte mycket, men ändå tillräckligt.

Kanske blir modigare ju längre jag kommer på denna vägen. Hoppas det. Kommer verkligen behöva mod om jag ska gå igenom detta.

Vad det gäller R & M så tog de nyheten bra, vilket jag förväntat mig :) Vi pratade en del om det och det kändes skönt. R sa det; det enda som skulle ändras mellan oss är pronomen och namn.

Genom att börja prata/skriva om detta känns det inte lika tungt längre, det finns i rummet och inte bara i mitt huvud samt att det inte är jag som inbillar mig. Köpte två till paket med kalsonger så jag kan köra med "maskulina underkläder" alla dagar i veckan. Än så länge känns det bra! Slutat sova med pyjamasbyxor och sover plötsligt mycket bättre igen (vred och vände hela nätterna + kliade upp eksem när jag sov i bara trosor av någon anledning så har sovit med pyjamasbyxor sedan augusti). Imorgon ska jag klippa mig!! Blir brunt hår i hipster frisyr hahaha ser gryyyymt mycket fram emot det!

Ringde i onsdags till HBThälsan, men de har bara telefontider mån, tis & fre i 45min...?!

Satte larm på mobilen och ringde idag, PRICK 11 när de öppnade. Kom fram direkt och fick lämna namn och telefonnummer till en supertrevlig tjej. De skall ringa upp mig nästa vecka om tider etc.

Så ja, det gick väldigt smärtfritt även om jag var rätt nervös hehe.

Nu ska jag försöka slänga i mig lunch på 20min innan jag drar iväg till min extra kurs där vi idag skall ha seminarium med trans*tema...........hehehehhehehe ah well.

Ikväll skall jag även tvinga mig själv att prata om detta med tre vänner. HJÄLP. Läskigt som tusan.....

Steg 1?

Pratade med min kurator som jag träffat sedan juni förra året om mina tankar kring min könsidentitet.

Det var helt AJKJALHKLD

Liksom, saker jag tänkt på sedan jag var 6 och framåt kom upp (som jag inte sagt till NÅGON). Han blev förvånad över hur många situationer som kan ifrågasättas jag kunde rabbla upp, in i minsta detalj. För mig har det varit självklart att komma ihåg dem, inte för att jag tänkt att de betytt något, men de har varit speciella för mig.

Det kan även vara en av grunderna till min ätstörning (+ en jäkla massa andra problem jag har med mig själv) ---> jag förknippar mina kurvor med att jag är tjock.

Han kan tydligen inte skicka någon remiss till Huddinge då jag är över 18 (saaay wat?) men han rekommenderade annars "HBT-hälsan", så jag skall, om jag vill, ta kontakt med en psykiatriker där. Annars har han, som han så fint sa, "kontakter". Hahaha nej men antagligen psykiatriker som är van med HBTQ frågor och folk som rör sig i sådana kretsar själv.

När vi ses om två veckor skall vi följa upp hur det gått, jag skall fortsätta utforska olika könsuttryck tills det. Har förövrigt redan låtit mina ögonbryn växa till sin riktiga form, slutat raka benen, sminka mig och bära BH. Kör med ett extra linne. SÅ SKÖNT. Testade att inte raka mig under armarna men nej, där sitter mina principer i. Det må vara en kulturell sak som samhället printat i mig för att sätta mig i en genuskategori men JAG GILLAR INTE HÅR UNDER ARMARNA. punkt. Hur jag än gör kommer jag nog alltid raka mig under armarna. Som det ser ut nu i alla fall.

Skall försöka blogga om mitt nya äventyr, oavsett vart jag hamnar. Kanske fortsätter jag identifiera mig som genderqueer (gjort det sedan jag var 15 i smyg haha). Kanske blir det något annat. Jag skall försöka våga mig ut på nya vägar och se vart de för mig i alla fall.

Kryptonite

Drömde inatt att jag berättade för Superman att jag alternativt är trans*

Väldigt spännande dröm.

Först räddade jag honom genom att bända upp hans kryptonithandklovar, sedan tog vi en promenad där han höll ett tal om hur speciell jag är, hur han kan se oss rädda världen tillsammans (minns inte riktigt, var för upptagen med att bestämma mina mutantkrafter då jag halft om halft insett att det var en dröm). Jag visste att det skulle komma ett confession från hans sida så jag avbröt honom och förklarade att det bara kunde accepteras om han var med på att jag kanske skulle byta kön i framtiden, så han var med på det.

Har för mig att han tog det väldigt bra faktiskt.

Skulle ju ha lagt upp första inlägget igår, men var så OTROLIGT trött när jag väl kom hem att jag inte orkade.

Har köpt en lägenhet så all tid går till att måla måla måla.

Lovar att visa bilder och kanske skriva mer utförligt om vad som hände igår, men skall strax åka in till operakällaren för min fars och styvmammas bröllopslunch.

Vi får se hur det går.

Funderar på att köra ett JÄTTERYCK och tvinga mig själv att lägga upp ett inlägg om dagen eller likanade.... för att jump starta vanan liksom (:

...

Börjar nog i februari.

Ny månad. Ny start, right?

Big girl you are beautiful

Har gått ned mer i vikt. När jag slutade med godis och började äta nyttigt hade jag en vikt jag kände att jag BEHÖVDE komma ned till och i hemlighet en målvikt. Har inte brytt mig så mycket om målvikten, den har bara funnits där som en kul grej, OM det skulle hända liksom. De senaste veckorna har varit fulla av plugg, plugg, plugg och inte så mycket mat kan jag erkänna. Blir inte av att jag tar pauser för mat eller orkar lägga tid och pengar på att ens köpa hem varorna. Så nu har jag gått ned 1.5kg sedan förra månaden.
Grejen är den att jag känner mig duktig när jag gått ned, vill berätta det överallt så alla får veta hur 'duktig' jag varit. Men på senaste tiden får jag bara höra att folk oroar sig istället för att uppmuntra och det borde nog vara en varningsklocka. Så jag vet inte om jag borde säga till någon "Hej, jag kanske håller på att utveckla en ätstörning", för JAG tycker inte att jag är SÅ smal och 10kg på 1,5år är väl knappast att rasa i vikt?
Jag vet inte. Borde kanske söka hjälp i alla fall. Man ska nog inte bli så glad när vågen visar en siffra mindre än förra gången.

Är 177cm lång och väger nu 54kg. Vilket kanske inte är så bra trots allt.
Min målvikt var alltså 55kg så nu borde jag ju sluta, right? Men tänkte när jag såg numret 'Undrar om jag kan komma ned till 50..?'

Är livrädd för att publicera detta, men måste få skriva det NÅGONSTANS.

When you feel like dying you might wanna scream

Despair sure suits me.

Hatar att jag lever en i enda stor LÖGN här hemma.
"Här är min dotter, min favoritdotter som jag är så stolt över!" Ja, men när 'favoritdottern' har sin flickvän hemma får de inte äta vid matbordet med resten av familjen. Tror de seriöst att jag har glömt det, att det inte gör lika ont längre?
Jag förnekar hela tiden en stor sida av mig själv hemma, målar på ett leende och ger kramar för att de ska kunna känna sig bekväma. Visst, de ger mig så mycket och hjälper mig med mer. Men jag kväver mig själv.
Har aldrig fått negativa kommentarer till  mitt ansikte förutom HEMMA. Fristad, jo visst.

Jag kämpar så hårt jag kan i skolan (har jag nämt att jag är helt värdelös på språk och nu försöker ta en kandidatexamen i engelska?), kämpar (även om det säkert inte märks) för att hålla ihop det med pojkvännen (någonstans så är jag kanske inte skapt för förhållanden), kämpar för att hålla kontakten med vänner, kämpar för att se och känna mig lycklig, kämpar för att inte trampa någon på tårna här hemma.

Det sistnämnda är svårare än det låter. Har alltid agerat som en medlare mellan min bror och styvmamma, men vem ska medla mellan oss nu när han har flyttat och jag plötsligt är i hans ålder?
Min pojkvän får kansk inte fira jul med oss och vet ni varför? Jag kan svära på att problemet ligger i att de är för fega för att kliva ur sin komfortzon. Är det så mycket att kräva egentligen? Vi har varit tillsammans i 1.5år. Bad inte om det förra julen, utav respekt, men när det gått ett helt år sedan dess? Vi är hos varandra varje månad, det är inte som att han är någon främlig längre. Eller jo, kanske han är det för dem trots allt. Min bror, som har träffat honom bra mycket mindre ser inget problem med det, tvärtom, han tycke det var en trevlig idé.

Är också så jävla trött på att höra "Varför gör han inte si och så?" av mina vänner. FÖR ATT HAN INTE ÄR FRÅN STOCKHOLM OCH FOLK HAR VÄLDIGT ANDRA VANOR UTANFÖR STORSTADEN. Vi har väldigt olika uppväxter och resonerar olika, på gott och ont. Nej, han kanske inte är lika social som mig, men ärligt talat. Det är få som är det. Förlåt, men jag möter sällan någon som kan prata lika mycket som mig under första mötet med någon. Jag har även tagit hand om mig själv sedan jag var 13, då lär man sig hur man ska tänka för att snabbt adaptera sig till nya, mer självständiga situatitoner. Saker går i regel fortare här, folk börjar ta hand om sig själva och har kanske en mer bitter syn på arbetslivet och studierna. Jag vet många även här uppe som kanske inte löser allt i samma takt så ni behöver inte såga honom (när ni pratar med mig? Skärp er!) jämt bara för att han inte gör sakerna på samma sätt som ni.

Grät efter pappa uttrycks sitt misstycke om julafton. Åh vad jag grät. Känns som allt är kaos. Allt ÄR kaos. Skolan tar min energi. Familjen tar min energi. Att försöka agera som en älskvärd flickvän tar min enegri (och jag känner oftast att jag inte gör något bra jobb på den punkten i alla fall). Det är få vänner nu förtiden om inte tar min enegri. Folk säger de mest oförskämda sakerna utan att veta om det. Hur svårt kan det vara att förstå att ord kan såra och få mig att ligga sömnlös i veckor? Så när får jag bara vara mig och må bra? Svaret blir hur jag än vänder på det aldrig. Är det då konstigt att jag känner mig trasig innefrån och ut? Som om jag ska gå sönder när som helst?

Det är så skönt att skriva allt här, för jag vill se det som ett litet rop på hjälp när jag samtidigt inte vill ha något mjäkigt medlidande från andra. Förlåt, jag borde smsat dig, Natta. Men som du ser blev det förlångt för ett sms. Jag vet att du kommer läsa detta, så antagligen därför jag bara vågar lägga ut mina tankar här. Det var helt underbart igår, tack för det. Ta verkligen inte åt dig av texten, du är en av de få som ger mig av din underbara energi. Tack.

Jag tvivlar på att någon av de som känner mig irl kommer ihåg att denna blogg finns, men om ni skulle ha blivit lite stötta av att ha läst detta kanske det är dags att ni tänker över saker ni gjort och sagt med mig.

ni får köra ctrl + A

Sitter på golvet med datorn framför mig. Ena benet i skräddarställning och andra böjt längs med datorns vänstra sida. Ryggen krökt och det nu mera lockiga håret åt alla håll.

Känner mig lite som Carrie Bradshaw från Sex and the city.

Jag ler varje gång hon säger "I'm a writer" och känner samtidigt hur själen vrider sig. Varför är det inte jag?
De fabulösa vännerna har jag och den sociala kretsen finns också, även om den skulle kunnas putsas till lite. Men inte flödar orden ur mig som de gjorde förr? Vad hände med flickan som inte kunde sluta skriva?

Om det är någonting jag bloggar över så verkar det oftast vara om hur jag mår. De stunder då jag mår som sämst och behöver få utlopp för det så jag kan släppa det sen och återgå till att vara fabulös.

Hela veckan har varit helt knäpp. Har kännt mig som ett tomt skal och sedan insett att jag inte måste känna mig så jävla levande hela tiden. Kanske det var post-mens-pms? Kanske var det jag som för en gångs skull inte orkade komma på nya samtalsämnen varje minut för att hålla konversationen levande?

Kanske visade jag mer av mig själv genom att inte visa någonting alls? Skrattade inte när jag inte tyckte det var så roligt, log bara när jag kände för det, sov en mil bort i sängen utan att orka hela tiden försöka mig på närhet. Kände inte ens för sex.

Eller ja, visst kände jag för det, men orkade inte ta tag i det lika mycket som vanligt.
Insåg även att jag behöver mycket mer för att komma igång och ha det skönt. Långt förspel med variation och någonting som är underskattat... utan kläder! Det här med ett köra en snabbis är ofta super hett, men inte när det går så fort att jag fortfarande är fullt påklädd när allt är klart. Kan man ens kalla det för sex? Snarare dry humping.
Rätt ofta dör min upphetsning mitt i. Något känns inte jättemysigt och vips! så måste jag bygga upp den igen. Kan räcka med en tunga fördjupt ned i halsen. Eller 10 kilo tyg alldeles förlänge mellan varandra.
Om min pojkvän läser detta kommer han aldrig våga/vilja försöka röra mig igen... han får prestationsångest av Sex and the city säger han, jag tycker man inspireras av serien och vill försöka mer; ligga mer mer mer!

Att det skall behöva vara så svårt när allt man behöver är fem minuter med en vibrator?

Min blogg handlar mest om ångest och sex. Kanske bättre det än ångest och Robert Downey Jr som det var förut y/n?

jag hatar att jag bryr mig så mycket.

Jag har så underbara vänner.

Love is not a victory march

It's a cold and it's a broken Hallelujah

Jag hatar ångest. Vet inte vad jag skall skriva.... hur jag kan förklara.
Nu är jag trött-trött-trött. Vill bara skita i skola och jobb.

Men det kan man ju inte, så biter vi ihop tills det blir bättre, okej?
Mest av allt är jag väl trött på att må lite smådåligt hela tiden.

Har gått ned 4kg under våren. Genom att inte äta alls/proppa i mig. Vill att hela världen skall veta det, men visar jag hur äckligt glad jag är över det kommer det tas på fel sätt. Och man skall ju vara nöjd med det man har... inte jag.
Har även vuxit en cm, så kanske dit kilona gick?

Bloggen är fin för vad jag vet är det bara tre stycken som kommer ihåg att den finns, varav en fin sak som läser den.

Jag är så sugen på sex. Är det för vulgärt att säga det?

Det är min blogg IDK.

Eller, är sugen på att någon skall ta på mig och säga hur fin jag är.
Plus några bitmärken för det får mig att gå askagdkbd.

I'm horrible when it comes to expressing my feelings

I’m really stressed about my essay and school in general right now. There are also another million things that I cannot shake off, but I won’t bother you with them.

Some of them got to me last night, however, and resulted in me laying awake for over two hours.

Do I wake Charlie and actually talk about these things that are troubling me?

No, I cried silently for over an hour instead. It’s been over a year since the last time I cried due to emotions so last night was not a treat as you can imagine.

I just felt so tired of everything. And broken. I’m too scared to talk about what I feel and think so it felt kind of comforting, to know that I can show some kind of upset emotion at least. Letting my tears speak for me.

I did actually tell him about some of it when we got up this morning, which is a huge step for me. Even though a part wishes that I hadn’t since who would like to wake up to such a broken person another morning? It’s something.

I have no idea how to share my own emotions and I’m horrible at communication, but I’d still like to think that I took a step in the right direction this morning